Värmländsk påverkan, författare och lokala föreskrifter


Värmlands brandhistoria. (7 kB)

·         Storfors spruthus

·         John Ericsson gjorde första ångsprutan

·         Första vävda slangarna kom från Kristinehamn  

·         Brandvaktarkoja. Rösberget

·         Alfred Nobel

·         Albins Motorsprutor

·         Nobelkrut svår olycka 1940   

·         Karlstadsystem med gemensam polis/brandkår 

·         Stadsbränder i Kristinehamn, Filipstad och Karlstad

·         Brandstodsbolag var tidiga

·         Räddningsverket – central brandmyndighet

·         LM Eriksson gjorde brandtelegrafer och larm

·         Kristinehamns siste tornväktare

·         Åstorps brandbod ex på försäkringsstöd 

·         Selma Lagerlöf skrev om brand

·         Gustav Fröding skrev och var med i brandkåren 

·         Lokala brandordningar mm



 

Storfors Spruthus

Bruken byggde upp egna brandkårer eftersom verksamheten var brandfarlig och ofta förlagd i trähus. Dessa kårer medförde möjlighet till snabb släckinsats på den egna industrin och lägre försäkringspremier. På många orter skötte företaget även brandsläckning i samhället. Storfors Spruthus är från 1897 och ett av flera liknande i Värmland. Det uppfördes 1897 av Storfors Bruk och är utbyggt två gånger med en golvyta på 235 m². Tornet är meter 19 meter högt och användes för att torka slang. Dessutom finns fortfarande larmklockan kvar. Byggnaden var brandstation till 1974.

Spruthuset utsågs 2001 till Storfors genom tidernas bästa byggnad.


Bild av Storfors spruthus, sommaren 98, (49 kB)
Tillbaka till början av sidan.


John Ericsson konstruerad den första ångsprutan 1829

Världens första ångspruta konstruerades av John Ericsson (från Långban) och John Braithwaite i London 1829-30. Den tjänstgjorde med gått resultat vid flera bränder i London men mottogs ändå med misstro. Fyra eller fem sprutor byggdes. Ingen av dem är bevarad.

Maskinen var en utveckling av ångdrivna gruvpumpar. Ångmaskinen hade 16,6 cm diameter och en slaglängd på 40,6 cm. Effekten var ca 6 hk. Ångmaskinen drev en dubbelverkande kolvpump. Den klockliknande kammaren användes för att få ett jämnt flöde. Maskinen var monterad på en hästdragen vagn. Draget i elden kunde förstärkas med hjälp av en mekanisk blåsbälg. Rökgaserna drevs ut via en skorsten bakom kustbocken. Sprutan klarade att ge 680 l/min vid ett tryck av 30 meter vattenpelare. Ericssons ångspruta var grovt byggd och vägde ca 2.500 kg.

John Ericsson (5 kB)

Tillbaka till början av sidan.

Första vävda brandslangarna från Kristinehamn

1826 gjordes landets första vävslangar vid Kristinehamns Repslageri. Uppgifterna finns i flera källor

Tillbaka till början av sidan.


 

Brandvaktarkoja på Rösberget för tidig brandupptäckt

I början av 1900-talet uppsattes på Rösberget (612 möh) en brandvaktarkoja och ett bevakningstorn. Där bodde under sommarperioden brandvakten som höll uppsikt efter bränder i de vidsträckta skogsområdena i Värmland och Dalarna. Med hjälp av en gradskiva meddelades skogsbrandfogden i Likenäs som med hjälp av uppgifter från andra brandtorn kunde beräkna och larma. 1958 infördes skogsbrandflyg i Värmland och då avslutades brandvaktartiden. Under rubriken ”kuriosa” finns alla Värmlands brandtorn redovisade. Nedtecknat av Sture Halvarsson, Likenäs
Tillbaka till början av sidan.


Alfred Nobel – ivrade för brandskydd

I Zürich hade Nobel i slutet av 1880-talet en av honom själv konstruerad lustjakt, världens första lättmetallbåt, helt av aluminium. Andra lustbåtar var av trä och ångmaskinernas gnistor gjorde att de brann regelbundet. Nobels tanke var att använda aluminium för att göra båtarna mer brandsäkra. Han hade också framfört förslag om brandsäkrare teaterbelysning och brandventilation av teatrarnas scenhus. Detta gjorde han på 1870-talet innan han 1884 köpte Bofors.
Tillbaka till början av sidan.


Albin Motor – stor tillverkare av motorsprutor mm

I Kristinehamn, år 1900, grundade fabrikör Lars Albin Larsson en verkstad för hand- och maskindrivna kolvpumpar. Tillverkningen utökades efterhand med de välkända Albin-motorerna och från 1927 även med motorbrandsprutor. Albins motorsprutor var en av de dominerande svenska tillverkarna och exporterade även.


Albin motorspruta årsmodell 1940 (60 kB)
Tillbaka till början av sidan.


Svår explosion 1940 blev underlag till roman av Nils Parling

Den 17 december 1940 uppstod brand i en äldre träbyggnad, trotylgjuteriet, på Björkborns industriområde. Bolagets brandkår tillkallades. Våldsamma explosioner följde och syntes miltals omkring. Oupphörligen exploderade granater och for över staden. Släckarbetet var riskabelt men alla visade prov på mod och besinning. Flera brandkårer deltog i släckningen av en av landets värsta industribränder. Elva man förolyckades, huvudsakligen tillhörande Nobelkruts industribrandkår.

Ur "Sodom" av Nils Parling
Och så började det regna granater.
De föll från den molndigra skyn i en ihållande skur, tätt närmast älven därner, glesare utåt mot staden. Ett förskräckande regn av tunga stålprojektiler, farligt om även endast en bråkdel av dem exploderade och slog upp sina sekundsnabba, rödgnistrande blommor ute på ängarna och här och var i och omkring staden.

I detta ögonblick blev den verkligt oemotståndliga paniken herre över folket. Kullarna kring fabriksområdet avfolkades snabbt. Som sopad av en kvast rullade den tusenhövdade, tjutande massan bakåt och spreds som rännilar och stänk över gator och gränder, sökande tillflykt bak murar och husväggar, i portgångar och källare.......

Tillbaka till början av sidan.



 

Karlstadsystemet för brand- och poliskår blev förebild

Allmänna brandkåren fungerade till 1891 då polis- och brandväsende slogs ihop till yrkeskåren "Karlstads förenade brand- och poliskår. Denna yrkeskår var en av de första i landet och det så kallade Karlstadsystemet blev föregångare för flera omorganisationer. Arvika hade, som sista brandkår, kvar systemet till 1928
Tillbaka till början av sidan.


Stadsbränder i Kristinehamn, Filipstad och Karlstad

Den sista och största stadsbranden i Karlstad inträffade 1865 då 237 av 241 tomter avbrändes. Ca 4700 människor blev hemlösa. Därefter anlades en ny stadsplan med raka och breda gator. Kristinehamn har drabbats av tre stadsbränder. Den sista 1893 - då brann ca 200 byggnader. När Filipstad brann 1694 miste man stadsrättigheterna.

Brand i Karlstad (14 kB)
"Biskopen svor och släckte medan landshövdingen grät och bad", heter det i en beskrivning av branden i Karlstad 1865.
Tillbaka till början av sidan.



 

Brandstodsföreningar tidiga i landskapet

I landskapslagarna fanns regler för skyldigheten att hjälpa människor som drabbats av brandens härjningar. Redan på 1200-talet utgick en form av bidrag (brandstod) till de som hemsökts av vådeld. Brandstoden skulle hjälpa den som drabbats att snabbt komma igång med verksamheten igen. Den första brandstodsföreningen bildades 1687 och omfattade både Närke och Värmland. 1842, vid Fastingmarknaden i Kristinehamn beslutas att bilda ett länstäckande brandstodsbolag. 1843 får Wermlands Brandstodsbolag sitt reglemente fastställt av Konungen Karl XIV Johan.

Tillbaka till början av sidan.


Räddningsverket (SRV) i Karlstad 1986 - 2008

Central myndighet i Karlstad för tillsyn av kommunal räddningstjänst mm. SRV gav ut allmänna råd om brandskydd och utvecklade både släckteknik och materiel.
Tillbaka till början av sidan.


L M Eriksson, från Värmskog, tillverkade brandtelegrafer och brandlarm

Lars Magnus Eriksson, född i Värmskog år 1846 och grundare av teleindustrin som bl a utvecklade brandtelegrafen för larmning av brandkår och automatiska brandlarm. Under en period dominerade man marknaden
Tillbaka till början av sidan.



Åstorps brandbod – typisk för byar på landet

En redskapsbod från Åstorps by, nära Lindfors, finns bevarad invid brandstationen i Molkom. Liknande bodar fanns i många byar och byborna kunde med den brandmaterielen själva skydda sina gårdar. Brandstodsbolaget gav frikostiga bidrag till dessa brandbodar som var utrustade med handbrandsprutor
Bild av Åstorps brandbod (60 kB)
Tillbaka till början av sidan.


Selma Lagerlöf skrev om bränder

Ur Gösta Berlings saga -"Kevenhüller"
Det blev rop och skrik på gården. Nu började det märkas att en stor bragd var gjord.
Ja, spring, skrik, klämta! Nu brinner hon ändå inne, skogsfrun, som ni bäddade på siden....
Klockor klämtade, vagnar rasslade, sprutor drogs fram, vatten langades upp från sjön, folk stormade till från alla byar. Det var skrik och jämmer och befallningar, det var tak, som störtade in, det var det förfärliga knastret och dånet av eldsvådan. Men inget störde Kevenhüller. Han satt på huggkubben och gned händerna.....
Nu brinner Ekeby, sade hon och skrattade.
Tillbaka till början av sidan.



 

Gustav Fröding, med i allmänna brandkåren och skrev om bränder

Belysningsfrågan
De tändes, de nya elektriska tankarne,
det lyste, det sken i varenda vrå
- då skreko de gamla eländiga dankarna:
"Det tar eld i var knut!
Släck ut! Släck ut!
Låt pusten blåsa och saxen gå!"
Men skulle man sett något fräckare,
den heliga talgens gäckare,
elektriska lågor, stora och små,
sig läto ej släckas av talgljussläckare
men brunno ändå
Tablå!

Ur Strövtåg i hembygden
Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,
det är ljus över stränder och näs
och omkring står härliga skogen grön
bakom ängarnas gungande gräs.
Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord
står min hembygd och hälsar mig glad,
var mig hälsad! - Men var är min faders gård,
det är tomt bakom lönnarnas rad.
Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,
där den låg, ligger berghällen bar,
men däröver går minnet med vinden svalt,
och det minnet är allt som är kvar.
Och det är som jag såge en gavel stå vit
och ett fönster stå öppet däri,
som ett piano det ljöd och en munter bit
av en visa med käck melodi.

Sprutmönstring 1894

Det finns folk som undrar, om inte en sådan där sprutmönstring, som härom dagen kallade man ur huse, egentligen bara är ett stort skoj, tillställt för att skaffa stadens pojkar och tjänsteflickor ett extra nöje. När sprutchefer och andra högre generalspersoner i brandrullan möta varandra med sina rödmålade insignier och andra värdighetstecken, ha de en sådan auguraktig uppsyn och småle så mystiskt och underligt, att man rakt inte vet vad man skall tro. Och när de sträcka på sig och harska sig för att förbereda sig till det allvar, situationen kräver, går det en skrattlustens smitta genom hela den borgerliga sprutarmén och denna liknar allt bra mycket tillfälliga amatörer, som spela folk på teatern för femti öre pr afton - så där litet förlägna, men samtidigt litet galghumoristiska fysionomier och tämligen tafatta rörelser. Även om man bemödar sig riktigt dygdigt att ta saken högtidligt - det gäller ju stadens vara och icke vara vid en eventuell storbrand - så lyckas det inte. Man vet att det inte är skoj och man vet att det inte är rätt att göra sig lustig över sådant, men den mänskliga svagheten tar ut sin rätt.

Mig hade befälet planterat bortåt Klaraborg i ena ändan av en stång, och det var beslutat att jag skulle stå där och spärra vägen för folk, som ville in till stan. Jag spärrade också av all min håg och av alla mina krafter och höll mig tätt intill Dahlgrens vägg för att inte en katt skulle få slippa fram och fördärva sprutningen. Men vad bryr sig Klaraborgs och Galgbergspojkar om att man står i vägen för dem - de kila mellan benen och armbågshålen på en och innan man vet ordet av äro de mitt uppe i sprutorna och fördärva. Det enda sättet att bli av med dem är att sätta strålen på dem och alldeles platt spola armerarebort dem.

Och så kom det promenerande herrar med käpp och sade till att de ville fram och sågo så hotfulla ut att jag måste lämna passagen fri. Jag hade käpp, jag också, men jag kom mig inte för att slåss. Och så kom det tinga damer med ljuva duvolika madonnaögon och snedlagt huvud och bådo böner till mig att jag skulle förbarma mig över dem och i alla helgons namn släppa dem igenom. Och i min eländiga svaghet lät jag dem få sin vilja fram och flinade hövligt och bockade inställsamt i stället för att sätta ögonen i dem och visa tänderna och avvärja dem med käppen såsom en vaktpost ägnar och anstår. Och på så vis kom jag att bli en sorts grind mellan vaktstången och Dahlgrens vägg. Somliga av damerna funno det så ogement roligt att se mig svänga av och an som på gångjärn, att de gjorde det till en ordentlig sport att gå och promenera genom avspärrningen. Och för var gång blickade de innerligt bedjande in i min själ, men när de hunnit ett stycke längre bort hukade de ihop sig och fnissade invärtes, men ganska hörbart.

Äntligen hyttade och vinkade vaktchefen långt ifrån att vi kunde gå hem. Min olyckskamrat i den andra stångändan släppte genast sitt tag och försvann spårlöst, överlämnande åt mig att kånka hem den förskräckliga långa mesanmasten. Jag tog mod till mig, lade masten över axeln som ett gevär och marscherade åstad, lätt girande under den oerhörda tyngden. Galgbergspojkarne hurrade och svängde med mössorna och flickorna kröpo ihop och fnissade invärtes och viskade i lönndom emellan sig och sade: den där är Hans Sax.

(Karlstad-Tidningen 21 april 1894)

Tillbaka till början av sidan.


Lokala brandordningar mm

1827 års brandordning för Kristinehamn - utdrag
1834 års stadga för Långseruds brandstodsbolag
1839 Ordningsregler för Frivilliga Brandcorpsen i Carlstad
1848 års Reglemente för Carlstad Frivilliga Brandcorps
1869 års instruktion för Karlstads brandkår
1876 års byggnadsordning för Karlstad
1891 Karlstads brandordning
1891 Instruktion för brandrotemästare i Örebro läns brandstodsbolag
1904 Rulla över Kristinehamns stads Allmänna Brandkår
1911 Karlstads brandordning
1939 Skogsbrandordning Karlstad
1940 förskrifter om vattenledningar mm i Karlskoga
1949 års utomplansbetämmelser för Nyeds kommun

1965 Storfors kommuns överenskommelse med Uddeholmsbolaget

1953 Storfors brandordning


Tillbaka till början av sidan.